Att din hästs bett är korrekt inpassat är mycket viktigt, annars riskerar hästen att få skador i munnen och ni får svårare att kommunicera.
Innan man börjar leta efter rätt bett är det viktigt att hästens mun är undersökt av hästtandläkare. Det görs ofta en gång per år, men kan behöva göras oftare om man misstänker att något är på tok eller om man har en häst med kända problem i munhålan. Ibland kan diffusa symptom som beteendeförändringar eller problem i rörelseapparaten hänga ihop med smärta eller obehag i munnen.
Att hitta rätt längd, höjd och modell på bett som passar just din häst är viktigt, men kan kännas klurigt. Vanliga misstag är att man har bettet för högt upp, och att man har ett för långt bett, ofta i kombination. Med HayHays guide om bettinpassning lär du dig passa in ett bett, steg för steg.
Vill du i stället läsa om hur specifika bettmodeller fungerar? Kolla då in guiderna om tränsbett, hävstångsbett och hissbett.
Hur du passar in ett bett:
*Hur långt ska ett bett vara?
På ett bett i rätt storlek ska bettringen ligga mot mungiporna, utan att trycka in den. Bettet får inte sticka ut mer än knappt en halv centimeter mellan mungipan och bettringen, då är det för långt. Bettet får inte heller vara så kort att bettringen trycker in i mungipan.
Med fasta ringar kan man ofta gå ned en halv eller en storlek, jämfört med bett med lösa ringar. Anledningen till att man har större storlek med lösa ringar är att lösa ringar riskerar att klämma mungiporna. Genom att sätta på bettplattor/bettskivor minskar man risken för nyp, men eftersom bettplattorna tar upp plats på sidan om munnen, behöver bettet vara något längre.
Bilden visar ett bett som är för långt. Mundelen sticker ut ur mungipan, och bettet kommer att glida runt i munnen. På delade bett som är för långa riskerar brytningen att skapa extra tryck mot lanerna eller gommen, vilket är smärtsamt.
Bilden visar ett bett som är för kort. Bettringen trycker in i mungipan, vilket bland annat ökar risken för tryckskador på mun/kindslemhinnan.
Bilden visar ett bett i en bra storlek. Det sitter stadigt och stabilt, utan att trycka in mungiporna.
*Hur högt ska bettet sitta?
En vanlig myt är att det ska vara 1-2 rynkor i mungiporna, men det stämmer inte. Det skiljer sig åt mellan olika hästar, hur mycket hud de har i mungiporna. Rynkor i mungipan är därför inget man kan basera bettets höjd på.
Bilden visar ett bett som sitter för högt upp. Det blir ett ständigt tryck i munnen och en påfrestning på mungiporna. Dessutom försvårar det för hästen att känna eftergiften.
Med höjden är det oftast lättast att låta hästen själv välja. Spänn ned bettet så pass mycket att det hänger ”löst” i munnen. Hästen kommer fippla med bettet, och sedan placera det på en höjd som känns bekväm. Passa in sidostycket därefter. Sära på mungiporna för att se så att bettet inte sitter mot någon tand. Om hästen har canintänder (kallade hingsttänder), kan bettet ibland ligga mot tänderna, om de är placerade längre bak i munnen, och bettet är för långt ned.
När man tittat i munnen kan man känna efter den första kindtanden. Trycker man lite ovanför mungipan på hästen kommer man känna någonting hårt – den första kindtanden. Mellan bettet och den första kindtanden ska det vara cirka två fingerbredder för att bettet inte ska sitta för högt upp.
Bilden visar ett bett som sitter på en lagom höjd. Det ligger avslappnat i munnen utan att skapa tryck uppåt, men det sitter inte heller och glappar.
*Hur ofta ska man variera alternativ?
Nyckeln till att undvika skador i munhålan, utöver korrekt inpassat bett och en mjuk hand, är att variera betslingen för att ändra tryckpunkterna. En generell rekommendation är att ha minst tre alternativ i veckan att variera mellan, exempelvis två bett (gärna ett oledat och ett ledat) och ett bettlöst alternativ, eller ett bett och två bettlösa alternativ. Man bör inte använda ett och samma bett hela tiden. Tänk på att alla bett vid oaktsam användning kan inverka smärtsamt och obehagligt för hästen, även de funktionsmässigt mildaste. Kom ihåg att alltid vara mjuk i handen och rida med lätt kontakt.
Skador i munnen kan uppkomma snabbt. Titta därför i munnen efter varje ridpass, genom att sära på mungiporna för att se gomtaket, tungan, mungiporna och lanerna. Titta efter blåmärken, skavsår, svullnad eller rodnad. Om hästen plötsligt börjar bete sig annorlunda under ridning, exempelvis slutar söka kontakt med bettet eller börjar tugga under flera ridpass i rad, kan det vara en god idé att göra en munkoll. Skador i munnen är smärtsamma, och misstänker man att något är fel är det viktigt att ta ut en veterinär som är specialutbildad på hästens tänder.
Bilden visar en bettrelaterad skada vid mungipan. Bettet har skurit in i läppen, som här börjat läka.
Alla hästar ser olika ut i munhålan, och har olika gott om plats för bett. Vid hästens årliga munhåleundersökning kan hästtandläkaren hjälpa till att kontrollera att utrustningen passar just din hästs anatomi.
Hur vet man att hästen trivs med bettet?
*Hästens anatomi spelar roll:
Det finns inget bett som passar till alla hästar. Hästar är individer, och har precis som vi människor olika preferenser, samt olika anatomiska förutsättningar. Två hästar av samma ras och i samma storlek har inte nödvändigtvis samma bettstorlek, eller lika mycket plats i munnen. Det betyder också att bett som beskrivs som “anatomiska”, inte är det för alla hästar.
Det är viktigt att komma ihåg att ingen häst, rent anatomiskt, egentligen har plats för ett bett i munnen. Bettet gör sig plats i munnen, genom att pressa bort tungan från platsen där det ligger. På grund av detta är det av stor vikt att individanpassa utrustningen, för att få en så optimal passform som möjligt.
Bilden visar ett exempel på hur det kan se ut i munnen när ett bett ligger där. Denna häst har en tjockare tunga, vilket gör att bettets påverkan på tungan syns tydligt.
En del hästar har lite smalare tunga, ett mer välvt/högt gomtak, eller mindre tjocka kinder. Det ger något mer plats i munnen och större valmöjligheter bland bettmodellerna. Andra hästar har tjock tunga, lågt/mindre välvt gomtak, och tjockare kinder. Det gör att man har mindre plats att spela med när det kommer till bettinpassningen. Vilken typ av bett som rent anatomiskt är bäst för hästen beror på de individuella förutsättningarna.
Bilden visar en hästmun från sidan, där hingsttänderna, delar av tungan och gommen, samt några framtänder, syns.
*Så ser du om hästen trivs med bettet:
En häst som trivs med bettet ska vara stilla och tillfreds i munnen. Den ska inte tugga, gapa eller fippla med tungan, utan bör gå avslappnad och acceptera kontakten, samt söka stöd. Eftersom hästar är flockdjur och flyktdjur visar de inte smärta eller obehag på samma sätt som människor, och det kan därför vara svårt för det otränade ögat att se en missnöjd häst.
De vanligaste konfliktbeteendena relaterade till munnen är att en häst tuggar på bettet, gapar, och håller tungan utanför munnen. Det är sätt för hästen att komma bort från, eller fördela om, trycket i munnen. En gammal myt är att hästen tuggar på bettet när den arbetar korrekt, men man bör i stället eftersträva en stilla mun. Andra konfliktbeteenden är att hästen rycker med huvudet och spänner ansiktsmuskulaturen.
Bilden visar en häst som gapar för att undkomma trycket i munnen. Tungan är ihopdragen, förmodligen för att skona den från trycket. Även uttrycket i hästens öga är spänt.
Att hästen är snäll att tränsa eller frivilligt tar bettet är såklart trevligt, men är inte nödvändigtvis en garanti för att den trivs med bettet. Det är viktigt att studera hästens reaktion och beteende under ridning/träning för att skaffa sig en uppfattning.
Till sist, tänk på att bettet är en viktig del av utrustningen, men enbart ett bett kan inte lösa problem som grundar sig i hästens ridbarhet eller kommunikationen mellan häst och ryttare. Om man exempelvis har en het eller taggad häst, är det viktigare att jobba på grundridning och problemlösning, och ta hjälp av en duktig tränare, snarare än att betsla upp som en långsiktig lösning.
