Hjälptyglar

Det finns många olika sorters hjälptyglar. Just namnet hjälptyglar får det att låta som att tanken bakom dessa är att hjälpa ryttaren med något som man annars inte lyckas uppnå utan sådana hjälpmedel. Hjälptyglarna är ofta designade för att på olika sätt underlätta för människan att få hästen att gå i en form som av många felaktigt anses som eftersträvansvärd, där hästens hållning påverkas eller till och med fixeras. Ofta är syftet med hjälptygeln att påverka hästens hals- och huvudposition. Det är dock viktigt att tänka på att korrekt arbete och form är någonting som måste byggas upp över tid hos hästen. Det krävs kunskap hos ryttaren, tid och varierad träning för att hästen ska bli hållbar på lång sikt. Arbetet och kroppshållningen hos en häst ska alltid komma bakifrån, genom att bakbenen trampar in under kroppen, ryggen höjs och hästen får ett påskjut bakifrån. Det kan inte åstadkommas genom enbart hjälptyglar. 

Det är sällan motiverat eller försvarbart att använda hjälptyglar - men om de används ska det göras under överinseende av en kunnig person. En felaktigt använd eller dåligt inpassad hjälptygel gör oftast mer skada än nytta. De flesta hjälptyglar bör ses som ett tillfälligt hjälpmedel för att komma vidare i utbildningen, och inte en permanent del av utrustningen.

Halsförlängare (även kallad snodd/gummisnodd)

Halsförlängaren är elastisk. Den fästs antingen i sadelgjorden och går mellan frambenen, eller så fästs den på sidorna av hästen, och vidare genom bettringarna och upp över nacken. Tanken med en halsförlängare är att den med hjälp av tryck i nacken ska få hästen att sänka huvudet. Halsförlängaren ska inte vara spänd och ge tryck när hästen sänker huvudet, utan bara om den höjer huvudet. Därför är det viktigt att halsförlängaren inte är för hårt spänd.

Om man överväger att använda en halsförlängare är det viktigt att ha kunskap om hur en häst arbetar korrekt. När hästen går i korrekt form kommer samlingen och påskjutet bakifrån, och för det krävs mycket muskler och att hästen är korrekt balanserad. Så länge hästen är ”på bakbenen” kan huvudets och halsens position variera en del. En halsförlängare påverkar enbart hästens form genom att den, via tryck i nacken, ber hästen sänka huvudet. För den korrekta formen krävs också aktivering av bakbenen och att ryggen höjs. 

Risken med halsförlängare är att hästen hamnar i framvikt och, på lång sikt, bygger fel muskler eller att träningen blir nedbrytande. Det är vanligt att tänka att hästen går fint, eftersom huvudet är sänkt, men i själva verket riskerar man att missa den egentliga träningen. På grund av elasticiteten uppstår också ett motdrag, och då blir effekten inte den avsedda. Dessutom lägger halsförlängaren tryck i hästens mun om hästen höjer huvudet. Det riskerar att hästen försöker undvika trycket i munnen genom att gå i en skadlig form med huvudet för långt in mot bringan, att den “knäpper av”.

Bilden visar en häst med halsförlängare.

Gramantygel

Gramantygel är en hjälptygel som bör användas med stor försiktighet och endast av erfarna ryttare. Gramanen fästs antingen på sidorna av sadeln eller i sadelgjorden mellan frambenen. Gramanen går från fästpunkten upp till bettet via bettringarna, och vinklas sedan tillbaka mot ryttarens hand. Ryttaren rider som med dubbla “tyglar”, där gramanen är en del och de vanliga tyglarna en del. Fäster man gramanen på sidorna verkar tygeltagen rakt bakåt. Fäster man gramanen mellan frambenen verkar tygeltagen i stället bakåt/nedåt.   

På grund av vinkeln som blir vid bettringen ändras kraftriktningen och bidrar till ökad styrka i ryttarens tygeltag. Även om man tror att man tar lätt i tyglarna upplever hästen ett starkt tryck i munnen. Vid felaktig användning kan ryttaren därför tvinga in hästens huvud mot bogen, och därav bör denna hjälptygel användas med försiktighet. Ju hårdare tryck i gramanen, desto mer måste hästen sänka och dra in huvudet. Tanken med gramantygeln är att den ska hjälpa ryttaren att hålla hästens hals och huvud i en viss position. En del använder också gramanen för att få ökad kontroll på hästen.

Om man överväger att använda en graman är det viktigt att ha kunskap om hur en häst arbetar korrekt. När hästen går i form kommer samlingen och påskjutet bakifrån, och för det krävs mycket muskler och att hästen är korrekt balanserad. Så länge hästen är ”på bakbenen” kan huvudets och halsens position variera en del. En graman sänker hästens huvud genom tryck bakåt-nedåt. En risk med detta är att hästen rids framifrån och bak, inte bakifrån och fram. 

Risken med graman är att hästen hamnar i framvikt och, på lång sikt, bygger fel muskler eller att träningen blir nedbrytande. Felaktig användning av graman under lång sikt riskerar även att ge skador och smärta i hästens rygg och nacke. Dessutom lägger gramanen extra tryck i hästens mun, vilket riskerar att hästen försöker undvika trycket genom att gå i en skadlig form med huvudet bakom lod.

Gramantyglar är inte ett träningsredskap utan en eventuell säkerhetsåtgärd. Det finns egentligen inga rekommenderade användningsområden för gramantygel, annat än eventuellt vid prisutdelningar för att kontrollera hästar som annars riskerar att orsaka fara för både människor och andra hästar.

Bilden visar en häst med gramantygel.

Thiedemantygel

En thiedemantygel fungerar likt en gramantygel, men i stället för att ryttaren behöver hålla i två olika tyglar, består thiedemantygel bara av en tygel. Den fästs likt en martingal i sadelgjorden, går upp och genom bettringarna och fästs slutligen med karbinhakar på den vanliga tygeln. Tygeln, som man får med vid köpet, har speciella fästpunkter för själva thiedemantygeln.  

På grund av vinkeln som blir vid bettringen ändras kraftriktningen och bidrar till ökad styrka i ryttarens tygeltag. Vid felaktig användning kan ryttaren därför tvinga in hästens huvud mot bogen, och därav bör denna hjälptygel användas med mjuk hand och försiktighet. När man tar i thiedemantygeln verkar den genom att löpa genom bettringarna och ge tryck bakåt-nedåt i hästens mun. För att få en eftergift behöver hästen sänka huvudet. Ju hårdare tryck i thiedemantygeln, desto mer måste hästen sänka och dra in huvudet.

Ett problem som uppstår med thiedemantygeln är att den hindrar hästen från att sträcka ut halsen till fullo i en lång och låg form, eftersom hjälptygeln är så pass kort. En risk med detta är att hästen rids framifrån och bak, inte bakifrån och fram. 

Ytterligare en risk med thiedemantygeln är att hästen hamnar i framvikt och, på lång sikt, bygger fel muskler eller att träningen blir nedbrytande. Felaktig användning av thiedemantygeln under lång sikt riskerar även att ge skador och smärta i hästens rygg och nacke. Dessutom lägger thiedemantygeln extra tryck i hästens mun, vilket riskerar att hästen försöker undvika trycket genom att gå i en skadlig form med nosen för långt in mot bringan.

Bilden visar en häst med thiedemantygel.

Gogue

Gogue kan användas vid både ridning och longering. Goguen fästs i en gjord mellan hästens framben och går sedan upp genom ringar på ett speciellt nackstycke som fästs på tränset. Därefter vänder goguen tillbaka ned, går genom bettringarna och fästs återigen i gjorden mellan hästens framben. En gogue lägger tryck i hästens nacke, och har därmed som syfte att få hästen att söka sig framåt-nedåt genom att sänka huvudet. Det är viktigt att goguen inte är för hårt spänd. 

Om man överväger att använda en gogue är det viktigt att ha kunskap om hur en häst arbetar korrekt. När hästen går i form kommer samlingen och påskjutet bakifrån, och för det krävs mycket muskler och att hästen är korrekt balanserad. Så länge hästen är ”på bakbenen” kan huvudets och halsens position variera en del. En gogue sänker hästens huvud genom tryck i nacken, vilket kan göra det svårare för hästen att balansera sig korrekt. För den korrekta formen krävs också aktivering av bakbenen och att ryggen höjs, vilket ryttaren måste åstadkomma via god ridning, träning och aktivering av hela hästens kropp.

Risken med gouge är att hästen hamnar i framvikt och, på lång sikt, bygger fel muskler eller att träningen blir nedbrytande. Det är vanligt att tänka att hästen går fint, eftersom huvudet är sänkt, men i själva verket riskerar man att missa den egentliga träningen. Dessutom lägger goguen tryck i hästens mun om hästen höjer huvudet. Det riskerar att hästen försöker undvika trycket genom att gå i en skadlig form med huvudet bakom lod.

Bilden visar en häst med gogue-hjälptygel.

Chambon

Chambon används främst vid longering. Chambonen fästs i en gjord mellan hästens framben och går sedan upp genom ringar på ett speciellt nackstycke som fästs på tränset. Därefter vänder chambonen tillbaka ned och fästs i bettringarna. En chambon lägger tryck i hästens nacke, och har därmed som syfte att få hästen att söka sig framåt-nedåt. Det är viktigt att chambonen inte är för hårt spänd.

Om man överväger att använda en chambon är det viktigt att ha kunskap om hur en häst arbetar korrekt. När hästen går i form kommer samlingen och påskjutet bakifrån, och för det krävs mycket muskler och att hästen är korrekt balanserad. Så länge hästen är ”på bakbenen” kan huvudets och halsens position variera en del. En chambon sänker hästens huvud genom tryck i nacken, men gör inte mycket mer än så. För den korrekta formen krävs också aktivering av bakbenen och att ryggen höjs. 

Risken med chambon är att hästen hamnar i framvikt och, på lång sikt, bygger fel muskler eller att träningen blir nedbrytande. Det är vanligt att tänka att hästen går fint, eftersom huvudet är sänkt, men i själva verket riskerar man att missa den egentliga träningen.

Bilden visar en häst med en chambon-hjälptygel.

Grästygel

Grästygel används främst till ponnyer. Grästyglar finns i två olika modeller. Den ena modellen fästs i sadeln, går ovanpå mankammen och fästs sedan i nackstycket på tränset. Den andra modellen fästs i sadeln, går på sidorna av halsen, löper sedan genom ringarna i det speciella nackstycket som fästs på tränset, och fäst slutligen i bettringarna.

Syftet med en grästygel är att hindra ponnyer och hästar från att dra ned huvudet och äta gräs. En del använder även grästyglar för att hästarna inte ska kunna dra ned huvudet för att kasta av sina små ryttare. En grästygel begränsar halsens rörlighet och bör därför inte användas varje ridpass, och det är viktigt att den inte spänns åt för hårt. Den modellen som går till bettringarna är en något skarpare variant. Den fixerar huvudet mer, och hindrar även hästen från att sträcka ut halsen och huvudet.

Bilden visar två hästar med de olika modellerna av grästyglar.

Longeringshjälp

En longeringshjälp består av ett enkelt rep med två karbinhakar i vardera ände. Man lägger repet över ryggen och trär vardera ände ner mellan frambenen och fäster karbinhakarna i respektive bettring. Via tryck i munnen påverkar den hästen att flytta huvudet bakåt-nedåt mot frambenen. Om hästen höjer huvudet ökar trycket i munnen, och för att få en eftergift måste hästen därmed sänka huvudet. 

En longeringshjälp är i själva verket ingen hjälp utan ett direkt skadligt hjälpmedel som inte bör användas. När hästen går i form kommer samlingen och påskjutet bakifrån, och för det krävs mycket muskler och att hästen är korrekt balanserad. Så länge hästen är ”på bakbenen” kan huvudets och halsens position variera en del. En longeringshjälp sänker hästens huvud genom tryck och konstant ryck i munnen. En longeringshjälp missar alltså den viktigaste delen för den korrekta formen, nämligen aktivering av bakbenen och att ryggen höjs. Eftersom den dessutom går runt över hästens rygg kommer det bli tryck uppe på ryggen om hästen höjer huvudet, vilket snarare bidrar till att hästen sänker ryggen och går i obalans.

Med denna typ av longeringshjälp är det vanligt att hästen hamnar i framvikt. Risken med det är att den bygger fel muskler eller att träningen blir nedbrytande. Det är lätt att tänka att hästen går fint, eftersom huvudet är sänkt, men i själva verket riskerar man att missa den egentliga träningen. På grund av elasticiteten uppstår också ett motdrag, och då blir effekten inte den avsedda. Träningen sliter på hästen i stället för att utveckla och stärka den.

Bilden visar en häst med longeringshjälp.

Martingal

Martingal med löpande ringar används på hästar som slår upp huvudet, eller går med högt huvud. Vanligast är att använda martingal inom hoppning, terräng eller när man rider ut. Martingaler finns i olika modeller med lite olika inverkan beroende på utformningen. Det går även att kombinera en martingal med en brösta eller förbygel, för att förhindra att sadeln glider bak. 

En martingal fästs antingen sadelgjorden mellan hästens framben, eller på förbygeln/bröstan om hästen rids med en sådan. Därefter träs ringarna, som sitter längst ut på martingalen, på tyglarna genom att man öppnar spännet på tyglarna. Det är mycket viktigt att martingalen anpassas så den blir lagom lång för hästen. En riktlinje för att passa in en martingal är att när man sitter på hästen med korta tyglar, ska det vara en rak linje mellan hästens mun och din hand. Martingalen får inte skapa en vinkel nedåt på tygeln, då kommer den dra i hästens mun och är för kort. 

En för lång martingal blir farlig vid hoppning, eftersom frambenen då riskerar att fasta i martingalen och hästen kan gå omkull vid landning. En för kort martingal ger i stället ett stort tryck i hästens mun, och då blir tungan och lanerna extra utsatta. Bettets inverkan blir förstärkt, särskilt med hävstångsbett. Från sidan kommer tygeln se ut som ett V, och tygeltagens verkan blir bakåt-nedåt. På grund av vinkeln som blir på tygeln ändras kraftriktningen och bidrar till ökad styrka i ryttarens tygeltag, vilket i sin tur leder till att ryttaren kan dra ned hästens huvud. 

En korrekt inpassad martingal inverkar bara på hästen om den slänger upp huvudet, eller håller det högt. När hästen höjer huvudet löper de lösa ringarna på tygeln tills martingalen sträcks ut, och då tar det stopp. Hästen kan inte höja huvudet högre, eftersom martingalens remmar har sträckts ut så långt som möjligt. Det här bidrar också till ett tryck eller ryck i hästens mun, beroende på om hästen drar eller slänger upp huvudet. En del martingaler är delvis elastiska, för att det inte ska bli ett lika abrupt stopp.

Bilden visar en häst med en martingal fäst i en förbygel.

Bib-martingal (även kallat martingal med platta)

En bib-martingal har en platta med ringar som fästs i förbygeln, till skillnad från en vanlig martingal som har två remmar med ringar. En bib-martingal är skarpare än en vanlig martingal, eftersom den ger ett fastare stopp mot hästens hals när hästen drar upp huvudet och håller hästen mer inramad. Den inverkar också mer mot hästens mun, vilket ökar belastningen på lanerna och tungan. Det är viktigt att bib-martingalen inte är för kort, eftersom det ytterligare ökar belastningen i munnen och tygeltagen då verkar bakåt-nedåt. 

Bib-martingal används även som alternativ till vanlig martingal på hästar som tenderar att bita i remmarna på den vanliga martingalen. Här är det dock viktigt att komma ihåg att skarpare utrustning inte löser problemet, och att ta reda på grundorsaken till varför hästen biter på den vanliga martingalen.

Bilden visar en häst med bib-martingal.

Förbygel & brösta

En förbygel och en brösta är två olika typer av hjälptyglar som används för att hålla sadeln på plats. Det är också vanligt att använda en förbygel eller brösta för att kunna fästa en martingal i. En förbygel fästs på var sida om sadeln, i de små ringarna som sitter längst fram högt upp. Förbygeln går sedan fram runt hästens bringa, in mellan frambenen och fästs till sist i sadelgjorden. En brösta går från ring till ring på sadeln, runt hästens hals, men går till skillnad mot en förbygel inte in mellan frambenen. 

Det är viktigt att en förbygel eller en brösta sitter korrekt anpassat för hästen. Den får inte sitta för hårt. En förbygel eller en brösta som håller sadeln på plats kan skapa onödiga spänningar eller belastningar på hästen, eftersom det blir ett relativt stort tryck mot förbygeln för att sadeln inte ska glida bakåt. Det är också därför en förbygel eller brösta inte bör användas av estetiska skäl, utan bara om det verkligen behövs. Om man har en sadel som glider bak är det istället mycket viktigt att kontrollera sadelns passform. En sadel som passar bra på hästen bör ligga still på ryggen.

Bilden till vänster visar en häst med förbygel. Bilden till höger visar en häst med brösta.

Inspänningstyglar

Inspänningstyglar finns i flera varianter, och kan användas vid både ridning och longering. Vanligast är dock att man använder det vid longering. En inspänningstygel består av två separata delar, som sitter på vardera sida om hästen. Inspänningstygeln fästs antingen i sidorna på en longergjord, eller i sidorna på sadeln vid sadelgjorden. Därefter går den fram och knäpps fast i bettringarna. 

Via tryck i munnen påverkar inspänningstygeln hästen att flytta huvudet bakåt. Om hästen höjer huvudet eller länger halsen ökar trycket i munnen, och för att få en eftergift måste hästen därmed sänka och/eller hålla in huvudet mot bringan. Det riskerar att hästen försöker undvika trycket i munnen genom att gå i en skadlig form bakom lod, vilket kan leda till risk för skador långsiktigt. Eftersom inspänningstygeln verkar bakåt kan den också ge bromsande signaler till en häst som länger på halsen eller höjer huvudet, något som kan bli motsägelsefullt beroende på vad man vill träna in. 

Om man överväger att använda en inspänningstygel är det viktigt att ha kunskap om hur en häst arbetar korrekt. När hästen går i form kommer samlingen och påskjutet bakifrån, och för det krävs mycket muskler och att hästen är korrekt balanserad. Så länge hästen är ”på bakbenen” kan huvudets och halsens position variera en del. En inspänningstygel sänker hästens huvud och fixerar dess huvud/halsposition genom tryck i munnen. Att kunna länga ut sin hals och använda hals och huvud för att hålla balansen är viktigt för hästen. En inspänningstygel hindrar hästen från det. 

Risken med inspänningstyglar är att hästen hamnar i framvikt, och på långt sikt att den bygger fel muskler eller att träningen blir nedbrytande. Det är lätt att tänka att hästen går fint, eftersom huvudet är sänkt, men i själva verket riskerar man att missa den egentliga träningen. På grund av elasticiteten uppstår också ett motdrag, och då blir effekten inte den avsedda.

Bilden visar en häst med inspänningstyglar.

Longeringssystem (även kallat Pessoasele)

Ett longeringssystem inverkar på flera platser på hästen. Först fästs den på en longergjord, uppe på ryggen på hästen. Därefter går den ned runt bakbenen på hästen, precis under rumpan, tillbaka till sidan av longergjorden, och fram till bettringarna. Till sist går den antingen tillbaka upp till longergjorden igen, eller ned mellan frambenen till gjorden. Om longeringssystemet går tillbaka till sidorna verkar den mer bakåt på hästens huvud, men går den ned mellan frambenen verkar den bakåt-nedåt. 

Ett longeringssystem kan beskrivas som en skarpare inspänningstygel eller halsförlängare, beroende på hur den fästs. Ett problem som uppstår med den är att delen runt bakbenen och fästpunkten i bettringarna är direkt ihopkopplade. Det leder alltså till ryck eller påverkan i munnen i varje steg hästen tar, som inte är inom ramen för selen. Det riskerar att hästen försöker undvika tryck i munnen genom att gå i en skadlig form med huvudet bakom lod dvs med nosen för långt in mot bringan. Träningen riskerar då att bli negativ, svår att förstå och nedbrytande för hästen. 

En annan risk med longeringssystem är att hästen hamnar i framvikt. Delen som går runt bakbenen är tänkt att aktivera ett påskjut, men det motarbetas av trycket som uppstår i munnen av just bakbenens rörelse. Eftersom hästens huvud också påverkas bakåt eller bakåt-nedåt, måste hästen sänka huvudet och “gå på bogarna” för att få eftergift i munnen.

Bilden visar en häst med ett longeringssystem.