Bettlösa träns - modeller och funktioner

Att välja rätt bettlöst träns för din häst är avgörande för både komfort och prestation. En häst som trivs med sitt träns kommer att vara mer avslappnad, ha lättare att söka kontakt och arbeta korrekt. Denna guide hjälper dig att navigera i djungeln bland de bettlösa alternativen, och ger ökad förståelse för hur varje alternativ fungerar.

HayHays guide till olika bettlösa träns är märkesoberoende och omfattar sidepull, hjulhackamore, flowerhackamore, mekaniskt hackamore, ridrepgrimma, cross-under träns, indian hackamore, bosalträns och S-hackamore. 

Tänk på att om din häst inte har ridits bettlöst förut krävs det träning, tålamod och tid, precis som när hästen ska lära sig att förstå bettets inverkan. Har hästen inte fått möjlighet att lära sig signalerna från ett bettlöst träns kan den bli förvirrad, frustrerad eller stark. Om hästen kan ridas bettlöst eller ej är en kombination av inlärning och vad hästen och du trivs med, och handlar exempelvis inte om att hästen är “för pigg”.

Vill du läsa mer om hur man ser så att ett bettlöst träns sitter bra? Läs då HayHays guide om inpassning för bettlösa träns. 

Bilden visar en hopphäst med sidepull.

Bettlösa träns - funktioner

Sidepull

Sidepull består av ett nackstycke och en nosdel, samt pannband och käkrem. Utformningen kan liknas vid en grimma, fast med pannband och mer stabilitet. Tyglarna fästs i ringar på sidan av tränset, där nosdelen och sidostycket möts. Ett sidepull är ett milt bettlöst alternativ som ofta är vadderat över nosdelen och i nackstycket, och inverkar genom tryck på hästens nosrygg och sidor.

Sidepull är ett bra första bettlöst alternativ att prova. Det brukar vara lätt för hästarna att förstå, eftersom det inverkar på samma sätt som en grimma. På ett sidepull kan man ta ledande tygeltag, vilket man inte kan göra på alla bettlösa alternativ. Precis som när man rider med bett är det viktigt att vara mjuk i handen, snabb med eftergift och att också rida med säte och röst. Tänk på att ett sidepull inte heller får sitta åt för hårt, så det konstant trycker på hästens nosrygg.

Det finns också andra, skarpare, varianter av sidepull. Då är nosdelen antingen i rep, hårdplast eller har knutar på sig. Det är bäst att sträva efter att använda ett alternativ som inte har rep eller knutar på nosdelen, eftersom det kan lägga tryck på känsliga områden i hästens ansikte.

Bilden visar en häst med ett sidepull.

Hjulhackamore (även kallat LG-bridle/starwheel-hackamore)

Hjulhackamore är ett bettlöst alternativ som erbjuder olika sätt att fästa tyglarna på, och därmed en varierande funktion. Det består av ett nackstycke och en nosdel, samt pannband och käkrem. Där nosdelen och sidostycket möts sitter en rund skänkel som ungefär ser ut som ett cykelhjul. De olika “ekrarna/hålen” i hjulet delar upp skänkeln i olika fästpunkter.

På ett hjulhack kan man sätta sidostyckena, nosdelen och tyglarna på olika vis för att passa in tränset och funktionen efter just den hästen man rider. Oftast brukar man ha två hål att fästa tyglarna i, mellan den främre nosdelen och den bakre, som går under hakan. Fäster man tyglarna i det bakre hålet är effekten mild, likt ett sidepull. Fäster man tyglarna i det främre alternativet får man en liten hävstångseffekt, vilket gör att det också appliceras en del tryck under hästens haka, och ibland i nacken.

Ett hjulhackamore kan också vara ett bra första alternativ att prova. Det erbjuder dels en mild effekt likt ett sidepull, dels en något skarpare effekt, men som fortfarande är snäll mot hästen. Ett hjulhackamore kan vara ett bra alternativ att testa på hetare hästar. Däremot kan hjulhack vara krångligt att passa in, då nosdelen på vissa modeller har en tendens att glida. Tänk även på att skänkeln inte får riskera att trycka på hästens kindben, och att det inte heller går att ta ledande tygeltag på samma vis som med ett bett. 

Bilden visar en häst med ett hjulhackamore.

Flowerhackamore

Ett flowerhackamore har en skänkel som ser ut som en blomma med stjälk, där varje del av blomman är en ring man kan fästa tyglarna, sidostycket eller nosdelen i. På grund av de många ringarna är funktionen varierande. Ett flowerhack liknar i mångt och mycket ett hjulhackamore, men flowerhacket har ytterligare en skarphetsnivå.

Sidostycket ska sitta i den översta ringen, mitt emot blommans “stjälk”. Nosdelen fästs i ringen framför sidostycket, och hakremmen i ringen bakom sidostycket. Till tyglarna finns tre alternativ. Fäster man tyglarna i det bakre hålet, precis under remmen som går under hakan, är effekten mild likt ett sidepull. Fäster man tyglarna ett snäpp längre fram, ovanför blommans “stjälk”, får man en liten hävstångseffekt vilket bidrar till tryck under hästens haka. Fäster man tygeln längst ned, i ringen som sticker ut från den resterande formen, får man en större hävstångseffekt. Det ger tryck på nosryggen, under käken och i nacken.

Har man tygeln på det skarpaste alternativet, det vill säga i “blommans” stjälk, är det viktigt att remmen under hakan är så pass spänd att skänkeln inte kan rotera mer än max 45 grader. När man använder ett alternativ med hävstång är det också extra viktigt att nosdelen sitter tillräckligt högt upp på nosryggen. Det går inte att ta ledande tygeltag med ett flowerhack, och därför är sitsen och rösten extra viktiga hjälpmedel. Ett flowerhack är skarpare än ett hjulhackamore, men mildare än ett vanligt hackamore.

Bilden visar en häst med ett flowerhackamore.

Hackamore (även kallat ponnyhackamore)

Hackamore är ett mycket vanligt bettlöst alternativ som bör användas av erfarna ryttare och med mjuka händer, då det kan bli skarpt. Skänkeln ser ungefär ut som ett kors, där korsets nedre del är något svängd bak mot ryttaren. Ett hackamore har en kraftig hävstångseffekt, vilket innebär att kraftriktningen på tygeltaget ändras. Det bidrar i sin tur till ökad styrka i ryttarens tygeltag. Vid ett tygeltag dras den nedre delen av skänkeln bak mot ryttaren och den övre delen av skänkeln roterar framåt. Det leder till tryck på hästens nosrygg, nacke och under käken. På grund av hävstångseffekten kan ett hackamore därför pressa ihop hästens käkar. 

Det krävs god känsla för att använda ett hackamore korrekt. Många ryttare upplever att hästen blir framtung när den rids på hackamore, vilket beror på trycket i nacken. Upplever man det problemet kan det vara en god idé att prova ett hjulhack i stället. Man kan inte ta ledande tygeltag med ett hackamore. 

Det är viktigt att hackamoret sitter på en bra höjd, samt att det inte riskerar att skava eller trycka mot kindbenen. Det är vanligt att man av misstag sätter det för långt ned på nosryggen. När man passar in ett hackamore måste man även kolla hur det sitter när man tar i tygeln, eftersom det roterar. Ofta höjs skänkeln en del i rörelsen, och riskerar då att trycka på kindbenet. Om det är svårt att få till passformen kan ett alternativ i stället vara att använda sig av ett hjulhackamore, eller ett hackamore med kortare skänklar. 

Kindkedjan, ibland remmen, under hakan ska sitta så pass spänd att skänkeln på hackamoret  inte kan rotera mer än max 45 grader. Vid ett tygeltag trycker kindkedjan åt under hästens käke och hindrar skänkeln från att vridas mer och skapa större hävstångseffekt.

Bilderna visar två modeller av hackamore, där den högra varianten är vanligast.

Mekaniskt hackamore och hackamore med långa skänklar

Ett mekaniskt hackamore är ett mycket skarpt hävstångsalternativ som bör användas med försiktighet och endast av erfarna ryttare. Det krävs precision. Ett mekaniskt hackamore består av en lång skänkel, ofta runt 15-25 cm, en kindkedja samt en nosdel. Nosdelen är ofta klädd i hårdare gummi, eller består av flätat läder. 

Vid tygeltag dras skänkeln bak mot ryttaren och kindkedjan stramar åt under hakan. När kindkedjan stramat åt överförs också trycket från skänklarna till nosryggen, som leder till tryck på hästens nosrygg, nacke och under käken. På grund av de långa skänklarna kan trycket snabbt bli högt, vilket kan leda till obehag eller smärta hos hästen. På grund av den starka hävstångseffekten pressar ett mekaniskt hackamore ihop hästens käkar. Det krävs god känsla för att använda ett mekaniskt hackamore korrekt. Många ryttare upplever att hästen blir framtung när den rids på mekanisk hackamore, vilket beror på trycket i nacken. Upplever man det problemet kan det vara en god idé att prova ett hjulhack i stället.

Om man använder ett mekaniskt hackamore är det av yttersta vikt att det sitter korrekt inpassat. Det vanligaste misstaget är att det mekaniska hackamoret sitter för långt ned på hästens nosrygg, vilket kan leda till skador på nosryggen. Ett hackamore ska ligga på nosryggens bredaste del, men utan att trycka eller skava mot kindbenen. Om man överväger att använda ett mekaniskt hackamore bör man ta hjälp av någon erfaren så att det sitter rätt. Mekaniskt hackamore kallas även för tyskt hackamore.

Bilden visar en häst med hackamore med långa skänklar till vänster, och en häst med mekaniskt hackamore till höger.

Ridrepgrimma

En ridrepgrimma, det vill säga en repgrimma speciellt för ridning, består av en repgrimma med ringar för att kunna fästa tyglarna. Det finns en del olika modeller, exempelvis ridrepgrimmor med bredare flätad nosdel, vanligt rep på nosgrimman eller med extra knutar på nosdelen. En ridrepgrimma inverkar genom tryck på hästens nosrygg och sidor, samt via knutarna på repgrimman. En repgrimma med knutar på nosryggen ger skarpare effekt än de alternativ som inte har knutar på nosryggen. 

Repgrimmor är framtagna för att med hjälp av knutar lägga tryck på extra känsliga punkter i hästens ansikte. Knutarna ger tryck när du tar i grimman, men ger också omedelbar eftergift så fort trycket släpps. Vanligast är att man använder repgrimma när man tränar hästen från marken.   

Ridrepgrimma brukar vara lätt för hästarna att förstå, eftersom inverkan liknar en skarpare grimma. På en ridrepgrimma kan man ta ledande tygeltag, vilket man inte kan göra på alla bettlösa alternativ. En ridrepgrimma kan bli ett skarpare alternativ, och den ska inte användas med konstant tygelkontakt. Precis som när man rider med bett är det viktigt att vara mjuk i handen och kvick med eftergift. Tänk på att en ridrepgrimma inte heller får sitta åt för hårt, för att undvika konstant tryck på hästens nosrygg.

Bilden visar en häst med ridrepgrimma.

Cross-under träns (även kallat bitless bridle)

Ett cross-under träns, även kallat bitless bridle (ej att blanda ihop med den engelska översättningen av bettlöst träns), är ett bettlöst alternativ med förlängda käkremmar som korsar under ganaschen på hästen. De går fram till, och igenom, ringarna där sidostycket möter nosdelen, dras igenom en bit och fästs sedan i tyglarna. På vissa cross-under träns går den förlängda käkremmen också upp över nacken på hästen, vilket gör att det även skapas tryck där. 

Vid tygeltag dras remmarna under käken åt, och fördelar trycket relativt jämnt över hästens ansikte. På ett cross-under träns där remmen fortsätter i nacken, kommer det även att dras åt i nacken, och applicera tryck där. Ett cross-under med remmar till nacken är därför en skarpare variant än ett cross-under träns som inte har det. Eftersom de förlängda käkremmarna fortsätter en bit ned förbi ringarna där man fäster tyglarna på andra bettlösa alternativ, ändras också vinkeln på kraftriktningen. Det leder till ökad styrka i ryttarens tygeltag, eftersom vinkeln gör det lättare att få remmarna att snöras åt under hästens käke. Ett cross-under träns är skarpare än ett sidepull, och kan vid oförsiktig användning uppfattas som obehagligt av hästen. 

En del hästar uppskattar cross-under träns och gillar att trycket fördelas över en större del av ansiktet. Detta alternativ kan exempelvis passa bra till hästar som inte gillar tryck på nosryggen, eller som variation för att avlasta nosryggen. Det är dock viktigt att tänka på att en del hästar inte alls gillar cross-under tränsets utformning och inverkan. Ett tygeltag på vänster sida leder exempelvis till tryck på hela höger sida av ansiktet, och vice versa.  Det kan krävas träning och tid innan hästen förstår, annars blir det svårt att kommunicera och hästen blir förvirrad.  

En nackdel med cross-under träns är att de ger långsam eftergift. Vid ett tygeltag, när remmarna har dragits åt under hakan, fastnar ofta tränset i det läget. Det beror på att vikten av tyglarna och den delen av remmen som dragits igenom ringarna väger mer än den lilla delen som är kvar under hakan. Släpper man efter kommer remmarna fortfarande att vara åtdragna, även om de inte sitter åt speciellt hårt. Detta kan göra det svårare för hästen att förstå signalerna.

Bilden visar en häst med ett cross-under träns. Bilden är delvis AI-genererad.

Indian hackamore (även kallat rep-hackamore)

Indian hackamore är ett bettlöst alternativ som liknar ett cross-under träns. Skillnaden är dock att ett indian hackamore korsas på undersidan av nosgrimman och saknar kontakt med nacken, till skillnad från ett cross-under träns som korsas under ganaschen på hästen. Vanligtvis består nosgrimman på ett indian hackamore av ett flätat rep. 

Vid tygeltag dras de korsade remmarna under underkäken åt, och det läggs tryck runt hästens nosrygg. Ett tygeltag på vänster sida leder till tryck på hästens högra sida och vice versa. Tanken med den utformningen är att hästen ska flytta undan från trycket. En del hästar uppskattar och trivs med indian hackamorets utformning, medan andra blir förvirrade och tycker signalerna blir otydliga av remmarna under hakan. Därför är det extra viktigt att träna in vad signalerna från tränset betyder. 

Ett indian hackamore ska användas med mjuka händer, och det bör inte hållas konstant tygelkontakt. Det är istället viktigt att fokusera på att rida med rösten och sätet. Ett indianhack kan passa till hästar som ogillar direkt tryck på nosryggen eller i nacken. Det kan också fungera som variation till andra bettlösa alternativ, eller till ryttare som vill ha ett bettlöst alternativ som ger lite större tryck, utan att ha lika mycket hävstång som ett vanligt hackamore. Ett indian hackamore lägger inte tryck i nacken och hästen brukar därför kunna acceptera det lättare än exempelvis ett cross-under träns.

Bilden visar en häst med indian hackamore. Bilden är delvis AI-genererad.

Bosal

En bosal är ett bettlöst alternativ som används inom westernridning. Ofta är bosal i något naturmaterial, och själva bosalen är formad som en stor ögla som träs på hästens nos. En bosal är bastant och tyngre än en vanlig nosgrimma. Vid hästens underkäke möts öglan i vad som kan beskrivas som en “kula” - kallat heelknot. I heelknoten knyts i sin tur tygeln fast. Till bosaler används traditionellt en mecate - ett enda långt rep som fungerar som tyglarna. Oftast används bosal utan pannband och käkrem, då huvudlaget består av bosalen och ett nackstycke. 

En bosal verkar via olika tryckpunkter runt hästens nosrygg, och den tunga heelknoten verkar som hävstång. Om man lyfter tygeln, lyfts heelknoten mot hästens underkäke och det sätts tryck mot hästens nosrygg. Man rider även med ledande tygeltag på en bosal, och tyglarnas tryck mot hästens sidor används också som inverkan och styrhjälper. Hästarna brukar snabbt förstå bosalens inverkan, och om den används på rätt sätt är inverkan mild. 

Det är dock viktigt att man inte rider med konstant tygeltryck om man använder en bosal. Man ska inte heller dra i den, utan ryttaren måste ha en mjuk och försiktig hand. Används bosalen på fel sätt kommer det resultera i att hästen inte lyssnar alls. Det krävs samspel och lätta hjälper för att bosalen ska fungera. Om bosalen används hårdhänt kan det leda till skador på nosryggen.

Bilden visar en häst med bosal.

S-hackamore

S-hackamore är en variant som är något mildare än ett vanligt hackamore, men som fortfarande bör användas med försiktighet och av erfarna ryttare. Skänklarna består av en båge med en liten vinkel på längst ned, något som skulle kunna liknas vid bokstaven S (därav namnet). Den vanligaste varianten av S-hackamore skonar också hästens nacke från tryck, då sidostycket löper fritt på bågen i skänkeln. Däremot har ett S-hackamore fortfarande en relativt stor hävstångseffekt, vilket innebär att kraftriktningen på tygeltaget ändras. Det bidrar i sin tur till ökad styrka i ryttarens tygeltag. Vid tygeltag roterar skänkeln framåt. Det leder till tryck på hästens nosrygg och under käken, då kindkedjan stramar åt. Det går inte att ta ledande tygeltag med ett S-hackamore. 

Det är viktigt att S-hackamoret sitter på en bra höjd på nosryggens bredaste del, utan att skava eller trycka mot kindbenen. Kindkedjan, eller ibland remmen, under hakan ska sitta så pass spänd att skänkeln på hackamoret  inte kan rotera mer än max 45 grader. Vid ett tygeltag trycker kindkedjan åt under hästens käke och hindrar skänkeln från att vridas mer, och därmed ge större hävstångseffekt. 

Det finns även varianter av S-hackamore som har en ögla i bågen på skänkeln. I den öglan fästs sidostycket, som då blir fixerat. Om S-hackamoret har en ögla i bågen kommer funktionen att likna ett vanligt hackamore.

Bilden till vänster visar en häst med S-hackamore med en ögla på bågen, det vill säga som fungerar likt ett vanligt hackamore. Bilden till höger visar ett klassiskt S-hackamore, samt en repgrimma under tränset.