Varför är rätt bett viktigt?
Att välja rätt bett för din häst är avgörande för både komfort och prestation. En häst som trivs med sitt bett kommer att vara mer avslappnad, ha lättare att söka kontakt och arbeta korrekt. Denna guide hjälper dig att navigera i bettdjungeln bland hävstångsbetten, och ger ökad förståelse för hur varje bettyp fungerar.
HayHays guide till olika hävstångsbett är märkesoberoende och omfattar kimblewick/jaktstång, kimblehook/flippanbett, babypelham, pelham, kandar, islandsstång och scourierbett.
Läs även HayHays guide om bettinpassning
Huvudkategorier av bett
Bett kan delas in i fyra olika grupper baserat på hur de fungerar: tränsbett, hävstångsbett, hissbett och kombinationsbett. Även om betten i sig har sina funktioner, påverkar självklart även handen som håller i tygeln. Tänk dock på att vissa bettfunktioner (hävstångsbett/hissbett) bidrar till ökad styrka i ryttarens tygeltag. Det innebär att trycket som inverkar på hästens ansikte blir större än det trycket som ryttaren tar i tygeln med, även om kontakten är mjuk. Kom ihåg att alltid rida med mjuk hand och lätt kontakt.
Hävstångsbett
Hävstångsbett innefattar de bett som har skänkel och kindkedja, och som därmed inverkar genom en hävstångseffekt. Tyglarna sitter fästa i den lilla ringen längst ned på skänkeln, och sidostyckena i den lilla ringen högst upp på skänklen, vilket skapar en rotation. Ett hävstångsbett ändrar kraftriktningen på tygeltaget och bidrar till ökad styrka i ryttarens tygeltag, via en hävarm. På grund av den ändrade vinkeln läggs tryck i hästens nacke, och kindkejdan dras åt under hakan. Rotationen på mundelen skapar ett tryck på tunga och laner. Beroende på modell kan det också förekomma tryck i gommen.
Kindkedjan ska sitta så pass spänd att bettets skänkel inte kan rotera mer än max 45 grader. Vid ett tygeltag trycker kindkedjan åt under hästens käke och hindrar skänkeln från att vridas mer, och därmed ge större tryck. En vanlig missuppfattning är att en lös kindkejda ger ett mildare bett, men sanningen är den motsatta. Det är bland annat längden på hävstångsbettets skänkel som avgör hur skarp funktion bettet får, ju längre desto skarpare.
Till hävstångsbett kan även skumrem användas. Skumremmen sitter i de små ringarna på skänklarna och går genom den stora ringen på kindkedjan. Syftet med skumremmen är att hålla bettet stabilt, för att hindra den nedre skänkeln från att vridas fram och mundelen att hamna i fel vinkel.
Hävstångsbett bör användas med försiktighet och endast av erfarna ryttare. Vid god och mjuk användning är tanken att hävstångsbett ska ge förfinade hjälper, precision och möjlighet till mindre tryck i tygeltagen. Om man använder hävstångsbett rekommenderas att välja en rak modell, då en delad stång inte får den funktionen bettets utformning egentligen är till för. Ett delat hävstångsbett blir en synnerligen skarp betsling som också kan ge kraftigt tryck mot gommen och/eller lanerna.
Bilden visar ett hävstångsbetts olika delar.
Vanliga hävstångsbett - funktioner
Kimblewick (även kallat jaktkandar/jaktstång)
Kimblewick är ett hävstångsbett med D-formad skänkel. Ett vanligt kimblewick har tre alternativ där man kan fästa tygeln: två hål på olika höjd i själva D-ringen, och ett alternativ där man fäster tygeln som vanligt i bettringen. Funktionen skiljer sig åt beroende på hur man fäster tyglarna.
Hålet längst ned på bettringen ger det skarpaste alternativet, eftersom det är störst hävstångsverkan där. Vid tygeltag roterar bettet i munnen, skänkeln dras bakåt mot ryttaren och det blir tryck i nacken, munnen och under käken. I det övre hålet på bettringen sker samma sak, men hävstångsverkan är inte lika stor och därför blir funktionen mildare.
Den stora bettringen ger den mildaste funktionen, och kimblewicket fungerar då likt ett baucherbett. Kimblewick är snäppet mildare än babypelham, ska användas med kindkedja, och kan användas med både delta eller dubbla tyglar. Det är vanligt att kimblewick har tungfrihet. Används tungfrihet är det viktigt att få hjälp av en veterinär att passa in det, då tungfrihet ställer krav på att hästen har tillräckligt utrymme i munnen för att inte skapa obehag eller smärta.
Användning:
*Flera alternativ för tygelinfästning, vilket ger variationsmöjligheter.
*Bra när man ska betsla ned från skarpare bett, eftersom de olika alternativen gör det möjligt att betsla ned i små steg.
*Att föredra framför babypelham/pelham om man går från milt till skarpt.
Bilden visar ett rakt kimblewickbett med tungfrihet. På kindkedjan sitter ett kindkedjeskydd, för att göra den mjukare.
Kimblehook (även kallat flippanbett)
Kimblehook är snarlikt ett kimblewick i funktion, med skillnaden att kimblehook har hakar/krokar i bettringen i stället för hål i den. Det är ett hävstångsbett med olika funktioner beroende på hur man fäster tyglarna, och det ska användas med kindkedja.
Funktion:
*Sätter man tygeln under den nedersta kroken får man en skarpare hävstång som lägger tryck i nacken, under käken och i munnen. Detta kan ungefär likställas med ett babypelham.
*Fäster man tyglarna under den övre kroken blir det som ett mellanalternativ. Bettet verkar fortfarande genom en hävstångseffekt som lägger tryck i nacken, under käken och i munnen, men det är inte lika skarpt som vid den nedre kroken.
*Sätter man i stället tygeln ovanför den övre kroken verkar kimblehooket likt ett milt baucherbett.
Detta bett är exempelvis bra när man ska betsla ned från skarpare bett, eftersom man kan ta det i små steg. Det går att använda med dubbla tyglar. Kimblehook har ibland tungfrihet. Används tungfrihet är det viktigt att få hjälp av en veterinär att passa in det, då tungfrihet ställer krav på att hästen har tillräckligt utrymme i munnen för att inte skapa obehag eller smärta.
Bilden visar ett tredelat kimblehook (utan kindkedja) med tungfrihet och en lös rulle på mittlänken.
Babypelham-bett
Babypelham är ett skarpt hävstångsbett med kortare skänkel än ett pelhambett, därav namnet. Vid tygeltag dras bettets skänkel bak mot ryttaren och sidostycket pressas framåt-nedåt. Detta lägger tryck på tunga, laner, i hästens nacke och under käken. Det kan bli obehagligt eller smärtsamt, särskilt vid oförsiktig användning, på grund av att hävstångseffektens funktion lägger tryck på känsliga områden i hästens mun och ansikte. Hävstångseffekten ger även bettet större inverkan än vad handen tar i tygeln med.
Babypelham är en mildare variant än ett vanligt pelham. De vanligaste användningsområdena för babypelham är i hoppning, terräng eller uteritter, främst till hästar åt det piggare och hetare hållet. Babypelham ska användas av erfarna ryttare och med försiktighet. Babypelham ska helst användas med delta eller dubbla tyglar, för att ge en något mer kontrollerad effekt. Babypelham har ibland tungfrihet. Används tungfrihet är det viktigt att få hjälp av en veterinär att passa in det, då tungfrihet ställer krav på att hästen har tillräckligt utrymme i munnen för att inte skapa obehag eller smärta.
Bilden visar ett tvådelat babypelham i gummi.
Pelham-bett (även kallat pelhamstång)
Pelham är ett skarpt hävstångsbett som är vanligast inom hoppning, terräng och WE. Vid tygeltag dras bettets skänkel bak mot ryttaren och sidostycket pressas framåt-nedåt. Detta lägger tryck på tunga, laner, i hästens nacke och under käken. Det kan bli obehagligt eller smärtsamt, på grund av att hävstångseffektens funktion lägger tryck på känsliga områden i hästens mun. På grund av hävstångseffekten ger bettet större tryck än vad handen tar i tygeln med.
En del beskriver pelham som ett “ihopsatt kandar”, med den stora ringen som “tränsbettet” och den nedre lilla ringen som stången. Det är därför vanligt att använda två tyglar när man rider med pelham, för att kunna ge förfinade hjälper. Så länge man tar i den stora bettringen ger bettet en mild effekt. Använder man inte dubbla tyglar är delta starkt att föredra. Pelham har ibland tungfrihet. Används tungfrihet är det viktigt att få hjälp av en veterinär att passa in det, då tungfrihet ställer krav på att hästen har tillräckligt utrymme i munnen för att inte skapa obehag eller smärta. Pelham ska användas av erfarna ryttare och med försiktighet.
Bilden visar ett rakt/oledat pelhambett.
Kandar
Kandar består av två bett i munnen på hästen: bridongbett och kandarstång. Bridongbett är en smalare variant av ett delat tränsbett, och har mindre bettringar. Kandarstången är ett hävstångsbett. Ofta har kandarstången en port, men inte alltid. Tungfriheten ställer krav på att hästen har tillräckligt utrymme i munnen för att inte skapa obehag eller smärta. Längden på skänkeln skiljer sig också åt, ju längre desto skarpare. Kandarstången används med kindkedja, och kan även kombineras med skumrem. Kandarstången sitter nedanför bridongbettet.
Egentligen har hästar anatomiskt sett inte plats för ett bett i munnen, och med ett kandar blir det två bett i munnen. Kandar tar upp mycket plats och lägger tryck genom att bara ligga i munnen. Tungan blir extra utsatt, och det är av stor vikt att man passar in kandaret korrekt. Ta hjälp av en hästtandläkare. Det är inte alla hästar som kan ha ett kandar, då de kan ha för trång mun eller ha andra förutsättningar som gör att det inte passar. Bridongbettet bör vara i samma storlek som ett vanligt tränsbett till hästen, och kandarstången bör vara en halv till en centimeter längre, för att den ska kunna röra sig utanför bridongen.
Vid tygeltag läggs betydande tryck i hästens mun och på andra delar av huvudet, exempelvis nacken. Kandar används inom höga nivåer av dressyr. Det används med dubbla tyglar och tanken är att det ska ge en större precision i de svåra momenten. Det är en mycket skarp betsling som, om det används, ska användas med stor försiktighet av erfarna ryttare. Används kandaret oaktsamt blir det mycket skarpt och smärtsamt.
Kandarstång och bridongbett går även att använda separat:
*Kandarstången: Fungerar likt pelhambett.
*Bridongbettet: Smalare variant av två- eller tredelat tränsbett som lägger något större punkttryck på grund av smalare anläggningsyta, men kan passa hästar med trång mun.
Bilden visar de två betten i ett kandar: ett tredelat bridongbett, samt en oledad kandarstång med tungfrihet.
Islandsstång
Islandsstång är ett ett tvådelat eller tredelat hävstångsbett som uteslutande används till islandshästar. Det kännetecknas av sina breda skänklar med en liten lös ring längst ned, där tyglarna fästs. Stängerna finns med både långa och korta skänklar, ju längre skänklar desto skarpare hävstång. Islandsstänger skiljer sig från andra hävstångsbett, då sidostyckena sitter fästa i den stora bettringen. Det blir därför inte samma tryck i nacken. Islandsstången är utformad för att kunna ligga vågrätt mot marken, ungefär som en förlängning av tygeln.
Mundelen sitter på en liten metallpinne innanför själva skänkeln. Vid tygeltag hissas mundelen upp i munnen, och löper på metallpinnen tills det tar stopp. Islansstänger har därmed en form av hisseffekt också. Eftersom bettet är utformat för en stor rotation, är tanken med hissningen att inte ge en lika stum eller fastlåst känsla. På ett vanligt hävstångsbett är mundelen fast, vilket leder till en hård, stum rotation.
När hissningen stoppats av metallpinnens slut, “låser” mundelen fast sig och drar med sig den stora bettringen framåt nedåt. Konstruktionen ger ett litet tryck i nacken. Tungan och lanerna är extra utsatta på grund av rotationen av mundelen. Bettet är utformat för att med hjälp av tryck på känsliga områden i hästens ansikte och mun, få en placering av islandshästens huvud och hals som är fördelaktig i bedömningen av tölt och passgång. Islandsstång har ibland tungfrihet. Används tungfrihet är det viktigt att få hjälp av en veterinär att passa in det, då tungfrihet ställer krav på att hästen har tillräckligt utrymme i munnen för att inte skapa obehag eller smärta.
Bilden visar en tvådelad islandsstång.
Scourierbett
Scourierbett är ett tvådelat bett med fyra bettringar, ett par på vardera sida. I de inre ringarna, som är på ovansidan, sitter sidostyckena fästa. I de yttre ringarna på undersidan, är tyglarna fästa. När bettet ligger i munnen ser bettringarna från sidan ut som en åtta. Mundelen är antingen slät eller räfflad, och är mer fyrkantig än rund i formen. Kanterna ger bettet en “vassare” känsla och därmed skarpare inverkan.
De inre övre ringarna är mer av en “fast punkt” och inte speciellt rörliga. Vid tygeltag snurrar de yttre nedre ringarna tills de hakar fast sig i själva fästpunkten i mundelen. De hakar fast sig för att de får en annan vinkel än den övre bettringen. De två bettringarna låser sig. Det leder alltså till en hävstångseffekt med rotation i munnen. Om mundelen är räfflad skaver den mot tungan och lanerna.
Efter att bettringarna kommit till det låsta läget dras de nedre bettringarna bakåt uppåt. Det leder till att det tvådelade bettet viker sig i munnen, och riskerar att slå upp i gommen. Ringarna där sidostycket sitter fästa pressas ihop mot hästens kinder, och ju mer man tar i tyglarna, desto mer viker sig bettet och desto hårdare trycks hästens ansikte ihop.
På grund av den kantiga formen på mundelen, att ansiktet pressas ihop och att många känsliga delar utsätts för hårt tryck, är scourierbett ett mycket skarpt alternativ. Bettet ska användas av erfarna ryttare och med försiktighet. Använder man scourierbett kan det vara en god idé att leta efter ett annat alternativ. Det finns även raka scourierbett, med en något mildare effekt.
Bilden visar ett scourierbett med räfflad mundel.
